M: "Nej, kom nu."
K: "Jag kommer drunkna!!!!"
M: "Neeeej, kom nu."

K: "Alltså ser du inte vattnet!? I WILL DROWN!"
M: "Men KOM NU!"
K: "Okej..."

HAHA! Och när han väl sagt okej får han tillbaka sin underbara framåtbjudning så att man knappt hänger med... :p Han har inte bara ärvt mammas vattenskräck, han har fått hennes räserskritt också! <3 När vi kommit ut från infarten fick han skritta förbi mig också tog jag upp tömkörningen, han betedde sig som om han gjorde det varje dag... :)


På ett ställe rinner det ju en stor bäck under vägen, återigen hamnade vi i en sån där häftig diskussion...

K: "SHIT! Alltså matte, ser du VATTNET!?"

M: "Ja men kom nu, det är inte farligt..."
K: "Alltså, det är massor med vatten, hör du inte hur det forsar, jag kommer dö!"
M: "Nej, kom nu."
K: "Nej, nej, nej, nej, nej, farligt, farligt, farligt, farligt, farligt!"

M: "Men skärp dig dumbo, det rinner ju UNDER vägen!"
K: "Va? Jaha! Jamen kom då!"

xD

Och samma där - full räser så snart han kommir underfund med att det visst inte var så farligt ändå. ;) Längre fram hittade han en hemsk bit balplast som låg i ett dike och fladdrade...

K: "Öhh, det där ser väldigt farligt ut..."
M: "Nej men hörru, sånt där ser du dagligen i hagen."
K: "Men alltså, det ser ut som en varg, MINST!"
M: "Det är bara PLAST!"
K: "Nja, jag tycker faktiskt inte att vi borde gå förbi den..."
M: "Men KOM nu!"
K: "Jaja, okej då..."

Också fullt ös så jag knappt hinner med att gå... :p Sen kom vi fram till granngården med hästar, och där står det ju en soptunna, en brevlåda och ett par skyltar också. Jahapp, samma där. När han väl hittat gasen därifrån insåg han att det var stora hemska stenar på ena sidan av vägen, samma där. När han insåg att det fortsatte ligga likadana stenar, precis lika stilla och exakt lika ofarliga, typ femtio meter framåt, höll han först på att smälla av av chock tror jag. :p Sen hade vi en diskussion igen, som som alltid avsultades med ett: "Jaja..." också knallade han på som aldrig förr och brydde sig inte ett dyft om resten av stenarna... ;)

När han hade som bäst bjudning passade jag på att vända och gå tillbaka hemåt, då var han såklart tvungen att trampa på mig, vad annars liksom!? Men sen tömkörde jag faktiskt förbi alla farliga stenar, den farliga soptunnan, den hästätande brevlådan, de skräckinjagande skyltarna - och hästarna! Sen mötte vi en bil, och eftersom han varit så pass på tårna tyckte jag det var bäst att gå fram till honom (vi närmade oss dessutom den farliga plasten, ni vet den som var som MINST en varg). Så jag knallade fram och fortsatte gå med honom. Så stannade bilen med nervevad ruta, och det var grannen som äger hästarna. :) Jag hade faktiskt inte träffat honom förut, bara pratat med honom i telefon. Trevlig prick! Vi snackade lite om hans hästar, om att jag höll på att köra in, pimpeltävlingar och allt möjligt, haha. :p Under tiden stod Kaptenen som ett ljus och bara kikade på hans hästar bredvid! Duktiga plutten! <3

När vi snackat klart tog det fart hemåt igen. Jag bestämde mig för att tömköra resten av vägen hem - sagt och gjort. Kaptenen tyckte dock att det var mycket bekvämt att stå där bredvid sina nya kompisar, så att jag gick bakåt och drev honom till att gå därifrån var ingen höjdare... Men efter att han tjurat på och försökt vända typ tio gånger fick han äntligen fart i baken och hittade igen gasen igen. Plötsligt flög vi förbi både varg och fors! När dessa livsfarliga bomber var passerade passade jag på att gå lite sicksack över vägen. Han har lärt sig så bra att gå i samma spår (i högerkanten) så att jag plötsligt ville att han skulle gå över till vänster var mäkta konstigt! Han trugade på och gick med halsen jätteböjd, försöka skutta undan och hade sig, sen sade det plötsligt "klick" och han svängde. Mycket beröm, släppa efter på tömmen och skritta ett par steg. Sen skulle han över til höger igen. Han tyckte jag var skitkonstig som först skulle ha honom på en sidan, sen på den andra - också tillbaka igen! Men det gick mycket bättre andra styrningen - så jag tror poletten trillade ett hack till. :)

Vid infarten höll han på att missa att sväng in, så även där fick jag testa styrning. Gick suuuuper! Inte lätt att göra allt till 100 första gångerna, man ååååh vad jag är stolt över honom! Han trampade vidare förbi läskiga vattenpölar, men när vi kom till det där första lilla problemet ville han plötsligt kasta in handduken... Dvs, där det rinner vatten över infarten. :p

K: "Oh my..."
M: "Du gick där förut, gå nu."
K: "Men det ser mycket värre ut härifrån!"
M: "Det är det inte, gå nu."
K: "Öhh, om jag går på sidan då?"
Kaptenen kliver försiktigt ut i snön på sidan, trampar igenom allt och hamnar med båda hovarna i vatten en bra bit där under.
K: "AAAAAAAHHHH!!!"
Kaptenen visar sedan att han har anlag för svår dressyr, sätter sig på rumpan och vrider runt i en stilig halvpiruett, landar öga mot öga med mig och stirrar mig stint i ögonen.
K: "Did you see that!?"
M: "HAHAHAHAHAHAHAHAHA"
K: "Matte jag törs inte..."
M: "Jag går väl först då, hihi!"

Sen tog det ett par övertalningsförsök innan han oääääändliiiigt försiiiiktiiiigt klev i vattnet och följde efter mig upp på gården. xD Min lille knas! <3 Tilläggas bör att det här otroligt hemska vattenhålet är ungefär 20 cm brett... ;)

Inne i stallet var bebis trött i huvudet, öronen hängde åt sidan och man riktig såg hur det gick runt i hjärnan på honom, söte! <3 Massor med morötter, övermycket gos och kopiösa mängder beröm, sen fick han knalla ut i hagen igen. Men ni vet att det är ju lite geggigt och vattnigt fram till hagen, så han ville ju inte riktigt gå där. ;) Så han var tvungen att göra en skenmanöver och stanna utanför stalldörren och se sig om lääääänge. ^^


Tillslut kom han tillbaka ut i hagen och knallade lååångsamt iväg till maten. ;) Plutten! <3

Jag ÄLSKAR min häst!!!

//Maja