Jahapp. Så var det vinter igen..

Det damp ner tre dm snö inatt och spädde på med lite mer under dagen. Jag som hade börjat längta till sommaren... Tog en vända med vovva och ponnybusa. Pigg och glad Queenie! Hon ömmade lite när jag klämde över ryggen idag, så jag bytte tillbaka till hennes egen sadel. Typiskt att de inte kan ha samma. :(

Det är USELT underlag nu. :( Den rundan jag brukar rida var delvis plogad, med bara is där det var plogat, man kan ju tycka att det är underbart att rida i mjuk och fluffig nysnö, men även fast det var lätt snö så klampade det i skorna direkt, trots snösulor. Jag tog som tur var med en hovkrats, fick stanna redan efter infarten för att slå ur skorna... Hon gick väldigt bra där underlaget var vettigt. Jag fick hoppa av fem-sex gånger för att knacka ur skorna, och vände efter en bit på rundan för att rida längs vägen istället. Hon fick styltor och halkade bara omkring, så jag ledde henne ner för en backe för att vi inte skulle bryta benen båda två. Väl ute på vägen satte vi mer fart. Hon hade ju gått och spänt sig hela tiden men då slappnade hon äntligen av och jobbade på bra. Red upp till Kloxåsen och vände. Red mycket övergångar och tempoväxlingar, fick till ett par jättehäftiga travökningar. Hon är så fantastisk att sitta på när det stämmer! Men det är så mycket energi så hon har lätt att spänna sig och bli lite i två delar. Jag vill ha en dressyrsadel... Så jävla synd att pållarna inte kan dela, hoppas komma mig iväg på sadelprovning snart igen så kan man ju iaf prova.

För övrigt måste jag ge den största guldstjärnan till fina vovvan idag! När vi kommit upp till gårdarna med travhästar (där är det hagar på båda sidorna om vägen) stannade hon till och nosade, jag fortsatte. Vände mig om och ropade, hon börjar komma efter och vips så kommer det två hundar farandes i raketfart uppifrån gården. Den ena fegade ur och stannade, men den största (en jämthund) sprang rätt ut i vägen och in i Mirja. Hon blev nog mest förvånad och backade bara undan. Den andra hunden morrade och mopsade och var VÄLDIGT på henne. Men duktiga duktiga vovvan lyssnade verkligen helt suveränt på mig. Hon kom travandes efter mig med den andra hunden väldigt tätt efter sig. Jag vände och red tillbaka, hann spela upp många tänkbara scenarion i huvudet... Men när jag kom emot dem så gick den andra hunden tillbaka upp mot gården. Mirjas enda reaktion på det hela var rest ragg och ett mycket förvirrat uttryck. Hon sa inte ett knyst mot den andra hunden, rörde inte så mycket som på läppen. Hade hon gjort det hade det varit solklar fajt.
Jag ville inte råka möta samma hund igen så fortsatte hemåt. Bara femtio meter senare möter vi en travhäst som jag vet bor där på gården, frågar kusken om det är hennes hund och förklarade vad som hänt. Hon lät först förskräckt och urskuldrande "Oj, men hur gick det då!?" men när jag förklarade att det bara var den stora som kommit ner och sprungit på min så var det mer "Ja den andra är feg, men hon den stora är ledarhund och vaktar gården, hon skulle väl hävda sitt revir". Ja, alltså det förstår jag också, mer än väl. Men har man en hund och man vet med sig att den springer på andra hundar, lämnar man den då lös utan bevakning på gården? Nej. Det är en ytterst allmän väg som många både går och rider/kör på. Om Mirja morrat tillbaka, eller om den andra hunden också hakat på, kan jag nästan slå vad om att det blivit slagsmål. Nu är det jävligt tur att vår "stora stygga rottweiler" är väldigt låg i rang, för det var klart och tydligt inte den andra.

Är väldigt glad i vovvan som verkligen lyssnade fenomenalt bra på mig hela turen, megastor guldstjärna till henne!

När jag ser den här bilden saknar jag mina favvosar i Bergsviken nåt enormt! Kurt och Eva gav Mirja den här bollen (ja alltså, det VAR en boll en gång i tiden) och den fungerade både som leksak och snuttefilt hur länge som helst. Till slut var den så slaktad att den var i flera bitar, och hon älskade varje liten bit och kunde leka i timtal alldeles för sig själv. R.I.P bollen!

//Maja