Stockholmsvisit och betessläpp!

Japp japp, bland annat det har jag hunnit med sen senast! Jag är verkligen dålig på att uppdatera nu igen...

I fredags åkte vi till Stockholm för snabbvisit. Det var VARMT i bilen och utan ac fick fläktarna stå på för fulla muggar hela tiden. Resan gick bra - ner till E4 utanför Månkarbo, där tyckte bilen det var ett lämpligt ställe att få soppatorsk. Jippie! Vi kollade tanken så många gånger och tyckte gott att den kunda räcka vidare, men icke. Vi har aldrig kört den så tom innan och bevisligen ville den inte ens gå ner på rött innan den blev helt tom. Jaja! Jag försökte stoppa några bilar men tror ni dom tänkte stanna!? Ju längre söderut man kommer, desto fler ohjälpsamma människor finns det tydligen. Alla som körde förbi antingen skrattade, tutade eller gjorde fula grimascher. Jättekul.
Där vi stod såg man läääängst där borta en liten blå skylt, så jag och Kim tyckte att vi nog kunde gå och kika om det kanske var en bebsinstationsskylt. Så vi plockade med två urdruckna flaskor och knallade iväg medan Kenneth fortsatte försöka stoppa bilar.
Att gå längs E4 i 30 graders stekande sol utan minsta vind var typ, ehh, VARMT! Eftersom man inte får gå på E4 var vi dessutom tvungna att gå nere i diket - jobbigt bland en massa storsten. När vi väl kom fram till den där skylten var det ren lättnad - Preem 2000 m. YES tänkte vi och knallade vidare. Nänstans där började jag få skavsår. Hade ganska nya skor och gick ju barfota så ena hälen gav upp. Jahapp, så jag gav upp diket och gick längst i kanten på vägen istället - barfota på ena foten. Men asfalten var ju så förbannat het så jag stoppade in foten i skon ibland också, det var ju bara att välja. Snart kom vi fram till en ny skylt; Preem 1000 m. Underbart, snart framme!
Efter 1000 m kom vi till en avfart och kom upp på en annan väg. Inte fan såg vi nån mack nånstans där heller!? Men en pyyyytteliten skylt på andra sidan vägen lät oss ändå förstå att Preem fanns åt höger. Jahapp, bara att knalla vidare. Vägen åt höger gick runt en liten dunge så vi tänkte att Preem skulle ligga där bakom. Jo tjeeena. Där bakom slingrade sig vägen iväg runt en massa åkrar! Vafan liksom!? Vi såg dock långt där borta att det hängde några fler skyltar som var misstänkt gula med grön text. Så ja, vi gick vidare. Här nånstans fick jag ont även i andra foten och gick därför helt barfota en bra stund. Försökte gå på de vita linjerna så mycket som möjligt för på asfalten kunde man ju steka ägg!
När vi kom fram till de där misstänkt gula skyltarna med grön text såg vi att det mycket riktigt var Preem-skyltar. Men INTE där, utan pil som visade åt höger. SUCK. Ja men vad ska man göra? Bara knalla vidare... Runt en till dunge och sen förbi åkrar och hästhagar och sen kom vi upp på gamla E4. Där såg man åt höger att det fanns fler av de där fördömda Preem-skyltarna. Så ja, vi gick vidare. Kim fick mig att kliva sönder skorna för att rädda fötterna - smart drag. Klev helt enkelt in hälarna så gick det skapligt att gå med dem som ett par sandaler.
Kommer fram till den Preem-skylten; Preem 1500 m. HUR FAN RÄKNAR NI!? var min första tanke. Jag var så arg och sur och hade ont i fötterna och huvudet och var en riktig jävla bitch - helt klart. Haha.
Därefter kom vi in i en jättesöt liten by som hette Månkarbo eller nåt liknande. Och tänk att där borta LÅG ju faktiskt en Preem-station! Men inte fan var det då bara 2 km från första skylten. Morr. Som tur var var den bemannad och vi köpte en reservdunk på fem liter - skönt att slippa bära på flaskorna. Kim sa att jag kunde ju alltid vänta där så kunde han gå tillbaka och tanka och sen hämta upp mig igen. Men jag var så sur då att jag nog inte skulle gått med på nånting alls tror jag. :p Så när vi stod i kö bakom en man som bevisligen hade gott om tid med spelande och skämtande hit och dit så väntade jag tills han vänt sig om.
"Du ursäkta men jag måste vara lite fräck, du ska inte ut mot E4 eller?"
Han såg sådär uppenbart förvånad ut när han såg oss, vi lär ju ha sett ut som sju-svåra-år.
"Naaaae, vadårå?" sa han på såndär Vanheden-svenska.
"Soppatorsk på E4 och vi har gått så himla långt..."
"Naaaae? Men vafan, tanka rendär dunken å hoppa in i bilen så kör jag! Ja e redan så sen så en liten omveg spelar ingen roll!"
Jag hade kunnat krama honom!!!
Så ja, vi tankade dunken, betalade, tog ut extra pengar och hoppade in i bilen. Han var väldigt trevlig och pratsam och körde oss ut mot E4. När vi kom dit verkade han lite förvirrad och undrade lite smått vart vår bil var. Vi sa att den hade stannat ett par km norrut men att vi kunde gå därifrån.
"Nej nej, jag kör er! Jag kan ta nästa avfart."
Tack du underbara människa!
Vi åkte vidare och han verkade mer och mer misstänksam på om vår bil verkligen skulle stå där nånstans. Men jodå, tillslut kom vi dit.
"Har ni gått HELA den här vegen?"
"Mm..."
"Åh fyfan."
Försökte betala honom som tack för hjälpen men det var svårt. Kim klämde fast 300 bredvid handbromsen men blev upptäckt. :p Tillslut gick han med på att ta en hundring, "men absoluuut inte mer!" också var han jättenoga med att se till att vägen var fri innan jag fick hoppa ur bilen. Tackade honom förmodligen tio gånger på lika många sekunder och han bara viftade bort det. Men här tackar jag honom igen; TACK!!!
På andra sidan motorvägen satt Kenneth i diket och väntade. Vi knuffade in bilen ännu längre i kanten så att han kunde tanka utan att riskera att bli överkörd - folk fattar tydligen inte att man kan lämna lite plats. Sen satte vi oss i bilen, nollställde mätaren och körde tillbaka samma väg som vi hade gått. Kenneth var ungefär lika förbryllad som den snälle mannen, "har ni gått hela den här vägen? Ja då fattar jag att det tog sån tid!"
Väl framme vid Preem igen hade vi kört SEX km, inte några jävla Preem 2000 m som den där första skylten utlovade. Morr... Men men, tankade fullt och körde vidare. Finally.
I Uppsala stannade vi till på Biltema och köpte en gräsklippare och lite grejer till vattenslangar. Sen var det raka spåret mot stora staden. Väl framme hos Kims farfar fick vi jättegod mat och det var roligt att träffa Enar och hans sambo Monica. De är supertrevliga! Kikade på Let's Dance och sen åkte vi ut mot Skarpnäck och deras lilla stuga inklämd på en kolonilott. Det var sån campingkänsla! Massor med ministugor uppradade på massor med minitomter och ca 50 meter från "vår" stuga låg toaletter och en boulebana och en lekplats. Det var faktiskt jättemysigt. Kenneth hjälpte mig med mina miljoner blåsor på fötterna innan vi lade oss. Jag som är så nålrädd gömde ansiktet i händerna när han fixade, men det var skönt efteråt.
Sov iaf bra, men vaknade tidigt. Vi packade ihop igen och åkte tidigt mot Stockholms biltema, vilket av dom det nu var. Det hade dock inte öppnat så vi fördrev tiden med att åka runt lite, ta en korv på OK (med världens suraste tjej i kassan) och sen käka jordgubbar på biltemaparkeringen. Köpte nån pryl som tydligen glömts bort och sen åkte vi tillbaka till Enar och Monica. Där blev vi bara en kort stund innan vi tog med oss Monica och åkte vidare ut nånstans där Kims syster Cissi bor. Hennes dotter Nicole fyllde ett år och de hade fika i sin kvarterslokal. De bodde i ett ENORMT lägenhetshus med typ 700 lägenheter i, det var JÄTTESTORT. Jag är sååååå glad åt vårt lilla hus på vår lilla gård här i Jämtland!
Vi fick jättegott fika och kaffe, kikade i Cissis lägenhet (som hade typ världens tråkigaste utsikt när man är van vid vår här hemma; berg och parkeringar åt ena sidan, betong och bilvägar åt andra, tacka vet jag skog och lägdor!) och åkte sedan tillbaka till Enar. Där fick vi lunch/middag innan vi rullade hemåt igen. Det var så skönt att sätta sig i bilen och vara påväg hem! Resor i all ära, men jag klarar inte av storstäder och trängsel och bilar och trafikstopp och stress hit och dit. Ska vi dit igen blir det med tåg och för att stanna några dagar. All stress för att hinna är inte min grej... Vi får se om vi får tid i sommar, det hade varit roligt. :) Enar och Monica tyckte absolut att vi skulle komma ner igen. ^^

Hemåt gick mycket fortare, konstigt va? Men det var lite deprimerande att se hur de utslagna lövträden långsamt blev mer och mer knoppiga och hur gräset liksom blev kortare och glesare ju längre norrut man kom. Jag vill också ha full sommar nu!
Men när vi tillslut rullade in hemma var det verkligen den där underbara känslan: Borta bra men hemma BÄST. Tystnaden, gården, tystnaden, hästarna, tystnaden, katterna - nämnde jag tystnaden? Underbart! Det var så kul att se hästarnas reaktion när jag började prata. Kim och Kenneth pratade lite när vi klev ur bilen och hästarna kikade såklart åt vårt håll, men sen när jag sa nånting flög tre huvudet i luften och de kom gående mot staketet för att hälsa! <3 Aww, mina underbara älskade hästisar... Vad vore jag utan er!? <3
Jag och Kenneth stannade uppe och kollade på melodifestivalens röstning, Kim däckade direkt. ^^ Blir lika irriterad varje år på programledarnas eviga "Åh vi kommer vinna!" redan efter två länders röstning. Sen att vi ju faktiskt lyckades vinna det här året var självklart kul! Men jag tycker att det är så sjukligt uppblåst och överdrivet allting... Men men, grattis Loreen!

Hela söndag ägnades åt att fixa hage åt hästarna bakom carporten och att släpa undan de träden som låg kvar där och var i vägen. Sen fick glada hästar gå ut på lite gräs! Jag som förväntade mig åtminstone nåt litet glädjeskutt blev ganska besviken, för det var bara gräset som gällde. :p



Mysigt att de äntligen fick ordentligt med skugga och lite skog att gå in i!
På eftermiddagen åkte jag och Kim till mamma och hämtade hundarna. Fick lite fika också. Vovvarna var glada åt att se oss igen, Mirja var så glad att hon fångade Kim med kopplet och gick typ tio varv runt hans ben. Tur hon inte hoppade iväg för då hade Kim åkt i backen. ;) Mirja hade dessutom rivit upp vadden kring gipset och fått stora skavsår på både fram- och baksidan, plus att hon klivit igenom gips och bandage och alltid under tassen så det bara var det sista lagret innan själva tassen skulle kommit fram. Så det var bara att ringa djursjukhuset direkt och boka akuttid för omläggning...
När vi kom hem hade Kenneth monterat ihop gräsklipparen och provkört den, så nu är det väl kanske halva gården kvar men där har Mirja lämnat sönderbitna brädor, stenar och annat kul så där måste vi kratta först.

I måndags jobbade jag, och när jag kom ut i bilen på tisdagen låg där en hund med heeeela benet gipsat. Hon är jätteklumpig nu och kan inte gå alls lika bra som innan, men det var ju bra att de kunde ta in och fixa till henne så fort. Lilla pluttan!
Hela gårdagen gick åt till att bygga mer hage. Jag drog tråd runt hela lägdan och satte upp stolpar där det fattades. Sen kom Emma och vi åkte en tur med herr Prins i rockarden. Småvovvarna fick följa med, Mirja stannade hemma... Känns så taskigt att lämna henne, men vad göra...
Prinsen var jätteglad och jättepigg och ville helst springa jättefort, men vi höll oss i maklig takt. :p Hemma igen fick han gå ner på betet först och trodde nog att han kom till himlen eller nåt. :p


Sen gick jag och hämtade småpojkarna. Dom är så himla mysiga mina killar, de gick så lugnt och snällt på var sida om mig som om de aldrig gjort nåt annat! <3 Släppte dem också och näsorna åkte i backen. Tråkhästar som nästan inte sprang nånting! :p Lite blev det dock.




Jag har alldeles för lite bete egentligen... Det kommer inte att räcka alls så länge som det borde. Vi får se hur vi gör i höst om vi kanske frågar bonden om hjälp och plöjer till den ordentligt, men då är det ju betesproblem hela nästa sommar istället då... Suck! Så himla tråkigt att de inte skött om lägdan de som bodde här innan...

När hästarna var ute och glada åkte vi och handlade. LAXSOPPA stod på menyn! Och den är ju så gooooood! Vi hjälptes åt att slänga ihop den och sen njöt vi medan vi kollade på nåt konstigt tv-program. Kim kom hem och käkade han också. :) Emma och jag gick ut och fixade vatten åt hästarna - som de inte ville ha - och myste med dem en stund. Prinsen var nog rädd att tas bort därifrån och hölll sig långt borta. :p Mina killar är så himla sociala och mysiga så de kom direkt fram och skulle gosa och klia och mysa! <3 Jag ställde en hink uppochner och var lite jobbig med Kaptenen. :p Hängde över ryggen och klappade på andra sidan från båda håll, hoppade lite på hinken och sånt. Han brydde sig ingenting, ville bara gosa mera. ^^ Jag LÄNGTAR tills i höst när jag får klättra upp på riktigt! <3
Koronn fick också hinken bredvid sig och jag ställde mig över honom och klappade även honom på andra sidan. Men han fick ingen vikt på ryggen alls, jag bara stod så att jag nuddade honom. Han brydde sig inte heller ett smack och ville bara bli mera kliad. ^^ <3 Mina underbara småkillar! <3

Idag blir en lugn dag. Jag är fortfarande förkyld sen all blåst i bilen så jag tror jag stannar inne med en tekopp och tittar på tv. ^^


Förresten saaaaknar jag mina älskade Kurt och Eva i Bergsviken! <3 Vi måste ses snart!

//Maja