Hektiska dagar
Då lilleman varit lite gul så har det blivit en väldans massa åkande för oss sen hemgång. I måndags var vi in för att väga honom och det togs nya prover som återigen visade för höga värden, så det blev återbesök igen redan igår, vilket resulterade i ännu ett återbesök idag. En väldans massa åkande som tagit enormt på min energi... Han är så vansinnigt snäll och lättsam (återigen - än så länge) så det har gått jättebra att åka. Men det innebär en hel del stress för mig och att få till rutiner i tillvaron har varit helt omöjligt. Så när värdet idag äntligen börjat gå neråt blev jag så otroligt lättad över att få vara hemma ända tills på lördag innan vi måste åka tillbaka igen. Det ska bli så obeskrivligt skönt att äntligen bara få vara hemma och njuta i lugn och ro!
Amningen har kommit igång och funkar bra, har frågat lite på BB för att få tips så det gått bättre och bättre. Han har nu sex dagar gammal redan gått upp och förbi sin födelsevikt! Så skönt att få bekräftat med siffror att det fungerar bra! :) Han har ju varit tvungen att ta blodprov varje dag och det pallar inte mina nerver så då får pappa rycka in medan jag sitter vid sidan. Att vara trött, orolig, stressad och hormonstinn är rätt spännande. Man gråter för ingenting! Tur personalen är van...
Jag fortsätter förundras över hur ball kroppen är. Det är så coolt hur allt fungerar! Det här enorma hormonpåslaget gör en både snurrig och skärpt på samma gång. Jag får väldigt lätt blodsockerfall och blir galet skakis med mysig hjärtklappning. Är numera konstant hungrig och dricker typ två tillbringare med vatten varje dag. Lite skillnad mot tidigare när jag knappt fick i mig nånting. :p
Att bli mamma är så häftigt. Kim undrar hur jag orkar studsa upp mitt i natten och vara vaken flera timmar. Well. Det är ingen som helst konst när man har en så bedårande liten som behöver en. Jag kan inte se mig mätt på honom! Jag kan inte ens beskriva alla känslosvall, för jag börjar gråta bara jag tänker på hur mycket jag älskar det här lilla knytet. <3 Det är också spännande. Kan inte ens skriva längre utan att gråta (för övrigt inte heller läsa igenom vad jag skrivit utan att det öppnas nån kran)... När han blir ledsen känner jag rent fysiskt hur det dras ihop i bröstet, det gör så ont i mig när han är orolig. På sjukhuset har just den biten varit jättejobbig, han är aldrig så upprörd hemma som när vi är där och barnmorskorna ska fixa. Särskilt igår när de stack honom tre gånger (jag grät ändå mer än honom)... Visst kan han bli hemskt missnöjd när han ligger på skötbordet hemma också, men det är väldigt lindrigt, knappt nämnvärt.
Det är både svårt, omvälvande och fantastiskt att lära känna en ny liten person. Han är så liten så liten, jag är ju rädd att han ska gå sönder! Ser så lätt ut när någon som är van gör nånting, men för en annan som får lära sig allt från start är det väldigt mycket nytt och väldigt svårt. Till exempel det där med att rapa honom har tagit ända tills nu att få till... Kim är inte lika överdrivet försiktig som jag så han har fått visa mig flera gånger. Att byta blöja går snabbare och snabbare, man får in snitsen efter ett tag. ^^
Kim är fortsatt min starka stöttepelare och är verkligen otroligt duktig och hjälpsam. Inga bistra miner, ber jag om hjälp med nånting ställer han upp direkt. Han minns sånt som min hjärna inte orkar komma ihåg och hjälper mig att tänka rätt. Jag måste verkligen slita mig för att få nånting gjort utan liten inom synhåll, men jag har kunnat fixa stallet i lugn och ro (läs: kunnat, sen om jag gjort det i lugn och ro vette katten) och Kim har haft pejl inne.
Nu äntligen ska vi få njuta av ett par dagar utan stress och flängande. Det ska bli så skönt! Jag behöver det. Få landa. Bara vara i nuet med mina hjärtan. <3 Få sova när jag kan, det har det inte blivit tillräckligt mycket av när halva dagarna försvunnit i åkande...
Igår kväll fick momma komma och träffa sitt första barnbarn. Det tyckte hon var helfestligt, Edvin tyckte det var helmysko men fann sig i allt som den mysprupp han är. <3
Nu om jag äntligen kan få lite ro i själen kanske man kan börja orka med lite besök också. Men det får bli himla utspritt känner jag, annars kommer jag kollapsa.
Just nu är största och närmaste huvudbryt hur jag ska kunna ta in hästarna ensam. Kim for på lite party på jobbet (enligt tradition dagen innan julafton) så vi blev själva här hemma. Vi har inte fixat iordning med vagnen än, bara tagit fram den, annars hade det ju varit rätt lätt. Jag kommer nog på nåt... Fram tills dess ska jag slumra lite bredvid min största skatt! <3
//Maja